Stadsmiljöavtalet är en nationell satsning som innebär att kommuner och landsting kan
ansöka om delfinansiering av satsningar på infrastruktur för kollektivtrafik och cykel för
att skapa hållbar stadsutveckling. Regeringen fattade beslut om satsningen 2015 och
sedan dess har fem ansökningsomgångar genomförts. Totalt har 170 ansökningar kommit
in varav 77 har tilldelats sammanlagt 2,5 miljarder SEK av Trafikverket.
Stadsmiljöavtalet har fått sitt namn efter Norges motsvarighet, bymiljøavtale. Den
svenska policyn skiljer sig dock från den norska genom att (1) utgöras av
myndighetsbeslut och inte avtal, och (2) genom att inte vara inriktad främst mot de stora
städerna. Även om stadsmiljöavtalet baseras på projekt som kommunerna själva väljer att
söka medel för, utgör policyn en relativt stark statlig styrning. Denna ligger främst i
Trafikverkets utvärderingskriterier och de motåtgärder som kommunerna lovar. Det kan
bland annat handla om att kollektivtrafikperspektiv ska föras in i olika plandokument.
Att det har varit kort tid mellan utlysning och deadline och till slutdatum för
färdigställande av projekten har lett till att kommunerna i många fall redan fattat beslut
om de projekt som senare beviljats medel av Trafikverket. Det innebär att
stadsmiljöavtalet snarare kan ses som en möjliggörande faktor än det som genererar
förändring.
På nationell nivå finns ett flertal mål kopplat till stadsmiljöavtalen. Dessa handlar om
hållbara stadsmiljöer, en ökning i kollektivtrafikens andel av de totala persontransporterna,
och minskade utsläpp av växthusgaser. Inledningsvis fanns också ett mål
om ökat bostadsbyggande kopplat till policyn. Vilket genomslag målen får på lokala nivå
är oklart. Att målen är flera och att målet med hållbara stadsmiljöer går att tolka på olika
sätt möjliggör att kommunerna tolkar och prioriterar dem olika. I och med att de lokala
besluten i flera fall föregår den nationella policyn finns det också lokala målsättningar
som kan konkurrera med de nationella.
Genomförandet av stadsmiljöavtalet på lokal nivå innebär en balansgång mellan den
expertkunskap som tjänstepersoner besitter och den demokratiska förankring som sker
genom den politiska debatten. Båda är nödvändiga för att de projekt som finansieras ska
vara så effektiva som möjligt och samtidigt accepteras av medborgarna.
Vilka effekter stadsmiljöavtalet kommer att få är oklart. Då många lokala projekt var
beslutade innan finansieringsbeslutet är det svårt att hävda att policyn ledde till projekten.
Det går dock att anta att policyn skyndade på genomförandet av projekten. Trafikverkets
utvärdringskriterier och de motåtgärder som krävdes kan också ha gett ett större
inflytande till lokala politiker och tjänstemän som arbetar för en hållbar stadsutveckling.
Därmed spelar dessa en viktig roll i styrningen.