Bild: Christina Karlsson, VTI.
Hallå där Jean Ryan, senior forskare på VTI och K2 som deltagit i EU-kommissionens workshop om Transport Poverty and Accessibility
Berätta, vad handlade workshopen i Sevilla tidigare i juni om?
– Den handlade om transportfattigdom, ett begrepp som används för att beskriva förekomsten av antingen svårigheter hos individer eller hushåll att täcka transportkostnader som förknippas med deltagande i nödvändiga samhällsaktiviteter, eller avsaknad av eller begränsad tillgång till transporter som behövs för att kunna delta i samhället. Frågan har blivit mer aktuell inom EU till följd av införandet av EU:s utsläppshandelssystem för bland annat vägtransporter, ETS2, som bland annat handlar om utfasning av fossilbränslen, vilket bedöms påverka vissa grupper i större utsträckning än andra. EU:s sociala klimatfond har inrättats för att kunna delfinansiera åtgärder som kan lindra utfallet hos de som löper störst risk att drabbas. Under workshopen diskuterades viktiga metodologiska aspekter med avseende på hur förekomsten av transportfattigdom mäts och bedöms.
Kan du ge exempel på åtgärder för att motverka transportfattigdom i Sverige?
– Det kan handla om sådant som att se till att det finns någon form av kollektivtrafikbasutbud, även anropsstyrd, i glesa geografier, om att subventionera olika färdmedel och att se till att barn och unga kan nå närmaste grundskola inom en viss tidsram.
Vilken var din roll under workshopen och vad handlade din presentation om?
– Jag bjöds in av EU-kommissionen och deltog i egenskap av expert. Min presentation handlade om två studier som har genomförts inom ramen för K2. Den ena handlade om huruvida det vore möjligt att definiera och införa en ”grundläggande” eller ”tillräcklig” nivå av tillgänglighet i Sverige. Vi utforskade möjligheter och hinder kopplade till att införa ett sådant policybegrepp. Studien mynnade ut i tydliga rekommendationer för hur det skulle kunna gå till. Den andra studien handlade om vad som kallas för basutbud i glesa geografier, alltså vad som betraktades som ett sätt att se till att det finns någon form av tillräcklig tillgänglighet, i detta fall genom kollektivtrafikförsörjning. Vi studerade förekomsten av uteblivna resor i glesa geografier där ett basutbud finns i Västra Götaland och hur uteblivna resor fungerar som en indikator på en avsaknad av möjligheter att delta i samhället – inte minst bland unga.
Hur kommer inspelen från er forskare att användas av EU-kommissionen?
– Tanken är att de ska bidra till att utforma policy och möjliga åtgärder i samråd med olika länder inom EU. Workshopen var tänkt att stärka kunskapsunderlaget inför utformningen, införandet och utvärderingen av EU:s sociala klimatfond samt andra policys på EU-nivå. Men ett annat syfte var att bygga upp ett nätverk av personer som kan de här frågorna, som kan utveckla forskningsidéer och utforska möjligheter att utveckla metoder och som kan kopplas in i det fortsatta mer konkreta arbetet vid behov.
Kan du nämna några saker som diskuterades i anslutning till din presentation?
– Det som uttryckligen sades om mitt inspel var att det är bättre att föra in ”tillräcklig tillgänglighet” som policybegrepp på något sätt, även om metoden eller tillvägagångssättet inte är ”perfekt”, än att inget görs. Man måste börja någonstans och får vara pragmatisk till att börja med och sedan kan man förbättra efterhand. Ett annat viktigt medskick var att unga väldigt sällan nämns som en grupp som är utsatta för transportfattigdom. Men vår studie tydde på en risk att unga i glesa geografier är drabbade av detta och de har definitivt inte valt att bo i områden med lägre nivåer av tillgänglighet. De har dessutom ofta ett större behov av socialt umgänge än vuxna och en begränsning av deras möjligheter att till exempel utbilda sig eller skaffa ett jobb i tidig ålder lär påverka dem resten av livet.
Vad tar du med dig hem från workshopen?
– Det är svårt att bara nämna en sak, men något som jag verkligen har funderat på är balansgången mellan att finslipa definitioner och metoder, och att hitta sätt att rent praktiskt föra in detta i policy och planering på olika nivåer. Vem ska ta ansvar? Hur? Det är inte nödvändigtvis en ”transportangelägenhet” utan något som är aktuellt inom många policyområden och för samhället i stort. Och detta är angeläget.
Text: Anna Maria Erling