A seamless route to sustainability? Institutional perspectives on integrated urban mobility
Populärvetenskaplig sammanfattning:
Runt om i världen försöker städer göra det enklare för människor att ta sig fram genom att gå, cykla och resa med kollektivtrafik. Ett sätt att göra detta är genom multimodal integration – att olika färdsätt kan sömlöst komplettera varandra så att en resa som kombinerar till exempel cykel, tåg och en låne-elscooter känns smidig i stället för krånglig. Tanken är att om hållbara färdsätt fungerar bra tillsammans, kommer färre människor att känna behov av att använda, eller ens äga, en privat bil. I praktiken är det dock fortfarande svårt att skapa sådana sömlösa resor. Att kombinera färdsätt är inte alltid enkelt eller effektivt, och för många är det fortfarande utmanande att ta sig till och från kollektivtrafiken. Dagens urbana mobilitet styrs dessutom av ett lapptäcke av aktörer, där olika aktörer ansvarar för olika delar av dörr-till-dörr-resan. Dessa aktörer behöver samarbeta för att skapa en attraktiv reseupplevelse, men deras olika ansvarsområden och mål gör att samarbetet ibland blir svårt.
Mot denna bakgrund undersöker denna avhandling hur offentliga aktörers institutionella förutsättningar påverkar deras möjligheter att skapa mer integrerade mobilitetssystem. Det handlar både om formella institutionella aspekter – som regler, lagar och finansieringsstrukturer – och informella aspekter, såsom normer, värderingar och föreställningar som präglar hur aktörer agerar. Avhandlingen studerar också hur dessa aktörer försöker navigera dessa förutsättningar för att hitta sätt att främja mer sammanhängande urban mobilitet. För att förstå dessa institutionella förutsättningar, och hur aktörer hanterar dem, är det viktigt att tala med dem som arbetar med frågorna. Därför bygger avhandlingen främst på fallstudier, med intervjuer som huvudsakligt empiriskt material. För att få en bredare förståelse av hur institutionella förutsättningar formar mobilitetssystem, fokuserar studierna på tre olika urbana områden: Köpenhamn, Malmö/Lund och London. För att sätta resultaten i ett större sammanhang kompletteras fallstudierna med två litteraturöversikter: en om de utmaningar resenärer möter när de kombinerar olika färdsätt, och en om en växande trend inom urban mobilitet – mobilitetshubbar.
En av de viktigaste slutsatserna är att organisatorisk fragmentering inte bara handlar om formella ansvarsfördelningar, utan också om djupare informella skillnader mellan aktörer. Den urbana mobiliteten formas av många aktörer, som alla har sina egna identiteter, värderingar och sätt att förstå transportsystemet och dess problem. Dessa skillnader kan försvåra samarbete och istället ibland förstärka en känsla av konkurrens – där vissa aktörer ser andra trafikslag som rivaler eller hot, snarare än som partners i arbetet med att få människor att välja bort bilen. Resultaten visar också att mobilitetslandskapet förändras. Nya tekniker, delade mobilitetstjänster och förändrade förväntningar får aktörer att ompröva vad kollektivtrafik är och vilken roll de själva ska ha i den. Samtidigt håller många kollektivtrafikmyndigheter fast vid traditionella identiteter, vilket gör att nya idéer ibland uppfattas som hot snarare än möjligheter, något som skapar friktion och motverkar förändring. Trots detta visar studien att offentliga aktörer tar steg mot mer sammanhängande och multimodal mobilitet genom att hitta gemensamma värden, se på problem på nya sätt och omvärdera – och ibland utvidga – sina roller och ansvar.
Sammantaget visar avhandlingen att skapandet av sömlös och hållbar mobilitet inte bara är en teknisk eller ingenjörsmässig utmaning. Det formas i hög grad av de institutioner och organisationer som styr mobiliteten, och av de värderingar, normer, föreställningar och relationer som påverkar hur de arbetar tillsammans. Att förstå dessa dynamiker är avgörande för att bygga transportsystem som stödjer enkel, sammanlänkad dörr-till-dörr-mobilitet och för att hjälpa städer att röra sig mot en mer hållbar framtid.