The influence of demand incentives in public transport contracts on patronage and costs in medium sized Swedish cities
Målsättningen att minska koldioxidutsläppen har inspirerat svenska regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM) att anta ett mål att fördubbla kollektivtrafikskyddet från 2006 till 2020. Flera åtgärder har använts för att nå detta mål. Att öka utbudet av kollektivtrafik och öka andelen av kontraktsbetalningar som är knutna till att kräva incitament är bland dem. Syftet här är att undersöka effekten av efterfrågeincitament på antalet resande i upphandlade busskontrakt i mellanstora svenska städer, när man kontrollerar andra faktorer som påverkar resande, med paneldata för 17 svenska städer från 1997 till 2011. I data för en delmängd av 10 städer från 2000 till 2011 ökade antalet resor med 36 procent, utbud av busskilometer med 38 procent, intäkter per ombordstigning med 49 procent och totala kostnader med 106 procent. Analysen visar inga statistiskt signifikanta effekter av efterfrågeincitament på vare sig resande eller kostnader. I efterfrågemodellerna är endast effekten av pris statistiskt signifikant skild från noll och har det förväntade tecknet. I kostnadsmodellerna har alla kontrollvariabler de förväntade tecknen och de flesta är signifikanta. Överraskande är uppskattningen av koefficienten för busskilometervariabeln inte signifikant. Dessa resultat indikerar att kombinationen av begränsad frihet för operatörer att påverka viktiga variabler som påverkar efterfrågan på resor och de efterfrågeincitament som användes under den observerade perioden var otillräckligt för att ge statistiskt observerbara effekter. I motsats till det antagande som verkar ligga till grund för rekommendationerna från Partnersamverkan (det organ som givit rekommendationer om incitament) förefaller nuvarande efterfrågeincitament vara verkningslösa. Detta indikerar att en revision av rekommendationerna för utformningen av kollektivtrafikkontrakt kan vara påkallad.