Det övergripande syftet med studien var att utforska skillnader i erfarenheter och upplevda hinder i kollektivtrafiken mellan personer med neuropsykiatrisk diagnos (NPF) och personer som inte har en NPF-diagnos. Ytterligare ett syfte var att studera i vilken omfattning NPF och upplevelser av kollektivtrafik har studerats tidigare och vad forskningen har visat. En litteraturstudie och en enkätstudie har genomförts. Enkäten visar att personer med NPF upplever fler svårigheter med kollektivtrafiken jämfört med personer utan diagnos. De är mer beroende av kollektivtrafik för dagligt resande och känner sig oftare trötta på grund av att de har åkt kollektivtrafik. De undviker att resa med kollektivtrafiken i högre utsträckning och stannar hemma från arbete och skola på grund av hur de upplever det. Folkmassor, ljud och lukter är de vanligaste förekommande hindren. Respondenter med NPF uppger att de ofta eller mycket ofta oroar sig för olika situationer såsom att inte få en sittplats ombord, att servicen inte anländer på utsatt tid samt att det strular med betalningen. Studien visar att NPF begränsar tillgänglighet med kollektivtrafik då resor undviks på grund av att det innebär konsekvenser som trötthet, oro, stress och sensoriska överstimuli. Kollektivtrafikens service och organisering är inte anpassad för personer med sociala svårigheter, sensorisk överkänslighet och svårigheter med planering och organisering. Studien ger förslag på åtgärder och vidare forskning som kan underlätta transportsituationen för personer med NPF.