Kollektivtrafik och samåkning på landsbygden

Projektet Kollaborativ kollektivtrafik för levande landsbygd (KollaKoll) har under de tre senaste åren undersökt om större samverkan mellan kollektivtrafik och samåkning har potential att skapa bättre möjligheter för fler att resa på landsbygden genom fyra piloter: DalMaaS, KomILand, Hämta och Mobilsamåkning i Broddetorp.

I syfte att öka sannolikheten att integrerade kollektivtrafik- och samåkningstjänster implementeras och används på landsbygden och därigenom bidrar till förbättrad tillgänglighet och minskad klimatpåverkan ämnar det här projektet analysera två frågeställningar som inom KollaKoll-projektet identifierats som centrala barriärer för en accelererad utveckling, men inte adresserat. Båda ligger i gränslandet mellan ’policy och regler’ och ’beteende, kultur och värderingar’. 

Den första frågeställningen handlar om vad kollektivtrafik är och vad en kollektivtrafikmyndighet följaktligen bör och får göra i relation till samåkningstjänster. Vilka lagar, regler och styrdokument är det som sätter ramarna för kollektivtrafiken? Innebär de att kollektivtrafikmyndigheter bara får ägna sig åt att upphandla bussar, tåg, spårvagnar och färjor, eller kan kollektivtrafiken utvidgas till att även omfatta en samåkningstjänst? Om förändringar behövs, vem kan skriva om reglerna och vad behövs för att så ska bli fallet? Skiljer sig uppdragsbeskrivningen redan åt mellan stad och landsbygd? Finns det rent av anledning att omdefiniera kollektivtrafikens roll till följd av svagheter i det nuvarande upplägget, effekter av Coronapandemin, teknikutvecklingen, nya typer av mobilitetstjänster, förändrade förväntningar från medborgarna eller något annat? Utifrån ett offentligt perspektiv leder osäkerhet kring den här typen av rättsliga frågor till att såväl kollektivtrafikmyndigheter som kommunalförbund och kommuner har svårt att avgöra vem som borde göra vad och vilka samarbeten de kan ingå i på såväl kort som lång sikt. Det bidrar även till koordinationsproblem och otydlighet gentemot privata aktörer och medborgare, vilket i förlängningen leder till en långsam och konfliktfylld utveckling.

Den andrar frågeställningen handlar om vad som krävs för att en integrerad kollektivtrafikoch samåkningstjänst ska uppfattas som ett reellt alternativ av boende på landsbygden, appellera användning och faktiskt påverka resebeteenden. Vad skulle kunna få landsbygdsinvånare att dela privata fordon, samåka och över lag använda en ny typ av kollektivtrafik som utöver bussar och tåg även inkluderar andra typer av mobilitetstjänster? Finns det några typer av policyförändringar som kan skapa incitament som leder till ökad spridning och beständig användning? Är det i så fall möjligt att erbjuda sådana incitament på ett transparent, rättvist och ekonomiskt hållbart sätt?