Denna Outreach-rapport sammanfattar resultat från K2 projektet Incitament och utvärdering för en förbättrad kollektivtrafik, som gav resultat om effekter av tilldelningskriterier och avtalsvillkor. Rapporten sammanfattar också valda bidrag från närliggande litteratur. Den viktigaste slutsatsen är att det behövs fortsatta försök med alternativa utformningar av upphandlingsmetoder och avtal och att det behövs systematiska utvärderingar av dessa försök. Så kan ett kontinuerligt lärande om effekter av olika upphandlingsmetoder och avtal nås. Viktiga mål för kollektivtrafiken det senaste decenniet har varit att öka resandet och kundnöjdheten. Under samma tidsperiod har kostnaderna fortsatt stigit snabbare än KPI och realinkomster för de som har en medianinkomst. Detta innebär att såväl ökat resande som kostnadskontroll kan vara viktiga för kollektivtrafiken. Senare tids forskning pekar på möjligheten att med både prisdifferentiering och omfördelning av existerande kapacitet, öka resandet utan att kostnaderna behöver öka. Därför kommer det i framtiden förmodligen bli allt viktigare att analysera hur faktiskt kapacitetsutnyttjande varierar i tid och rum, då det kan ge en fingervisning om möjlig sådan omfördelning. Om kollektivtrafikmyndigheterna därför önskar att till låga kostnader både öka resandet och bibehålla, eller till och med öka, kundnöjdheten är det intressant att öka lärandet om hur det kan ske. Det är också intressant att mobilisera operatörerna för att finna lösningar som ger högre måluppfyllelse till lägre kostnader. Projektet Incitament och utvärdering för en förbättrad kollektivtrafik har undersökt effekterna av att byta tilldelningsmetod vid upphandling och vad vi uppfattar som de tre viktigaste avtalsdimensionerna för ökat resande, ökad punktlighet och en ökad andel genomförda turer. Slutsatserna indikerar att de studerade implementeringarna av upphandling med bästa förhållande mellan pris och kvalitet (i fortsättningen kallat BPK), påstigandeincitament och viten för förseningar och inställda turer har små eller inga effekter. Resultaten indikerar också att påstigandeincitamenten skulle behöva vara betydligt större än idag, för att få effekt på resandet. Det tolkar vi som att dessa tilldelningskriterier och avtalskomponenter, i precis den utformning de fått i de regioner vi studerat, inte har fungerat på avsett sätt. Det betyder inte att dessa metoder inte kan ha positiva effekter med andra utformningar av incitamenten eller i andra måldimensioner, eller att incitament av detta slag inte bör användas. Tvärtom kan fortsatta försök med nya avtalskonstruktioner mycket väl ge ökad måluppfyllelse. Det är därför viktigt att nya avtalskonstruktioner löpande följs upp och analyseras, för att kunna ge nya insikter och en ökad måluppfyllelse. Under projektet Incitament och utvärdering för en förbättrad kollektivtrafik har vi funnit indikationer på att det saknas en systematisk uppföljning och analys av förändrade utformningar av och storlekar på incitament. En slutsats är att ett fortsatt systematiskt experimenterande och uppföljning behövs för att identifiera de bästa drivkrafterna för att få till stånd en kostnadseffektiv trafik med hög samhällsnytta.
