Skapandet av en effektiv kollektivtrafik kräver i ökande grad samverkan mellan formellt självständiga organisationer. I denna kunskapsöversikt diskuteras samverkan mellan offentliga och privata organisationer samt resenärer. Syftet är att öka den begreppsmässiga förståelsen av samverkan på kollektivtrafikområdet. Den gör det genom att definiera samverkan, och diskutera vilka kvaliteter som möjliggör väl fungerande samverkan. Kunskapsöversikten börjar med att beskriva tidigare kollektivtrafikforskning om samverkan. Därefter beskrivs vilka slutsatser som finns om samverkan i andra för kollektivtrafiken analytiskt intressanta forskningsfält. En slutsats är att samverkan kan definieras som försök att överkomma problem med kollektivt handlade, och försök att förändra en situation där ömsesidigt beroende aktörer agerar självständigt, till en situation där de agerar samfällt för att uppnå gemensamma mål. Samverkan ska enligt denna definition förstås som en mer sofistikerad form av kollektivt handlande än vad som menas med begrepp som samordning eller koordination. Väl fungerande samverkan kan beskrivas som en form av ”samhandling”. Motsatsen kan beskrivas vara ”förhandling”. I samhandling utforskar formellt självständiga organisationer gemensamma nyttor, och uppnår mer än om de hade agerat självständigt. Samhandling kan ses som ett stegvist tillitsbygge som förutsätter kvaliteter som ett ömsesidigt förtroende, förståelse av andra organisationers drivkrafter, gemensam problemformulering. Den måste även vara tydligt handlingsinriktad.
